tisdag 24 september 2013

Underbara älskade..

Dom är som syskon. Alla tre.
Mille och Julle är ju visserligen riktiga syskon.. men även Kingen tar en plats som en riktig bror.

Han älskar dom. Har dom varit borta för länge så hoppar han på dom och pussa på dom. Är dom sjuka eller har skadat sig så är han först på plats.

Men samtidigt så finns syskonhatet där. På kvällarna.. när det äntligen blir hans tur med egentid tillsammans med mig och Ch så får inte pojkarna störa.
Han hatar det.
Han morrar åt dom.

I börjar var jag livrädd att något skulle hända.
När jag inte kände Kingen och visste vad hans morrande betydde.
Men nu vet jag bättre.
Han skulle aldrig skada dom.
Han säger bara till dom att gå tillbaka till sängen.
Självklart tillåter vi inte detta. Men lika mycket jobbar vi på att barnen inte stör honom när han ligger på sin plats.



Jag googlade mycket om detta i början. Ena svaret var att hunden INTE skulle få morra. Han ska veta sin plats.

Men andra svaret (vilket jag tycker känns bäst) är att en morrande hund är bättre än en som inte vågar morra.
När kingen morrar så är det inte att säga "jag ska bita er!"
Utan mer " låt mig va, jag vill vara i fred nu"!


För oss är det så i alla fall.
Nu har det gått ett år och både jag och Kingen känner varandra.
Och självklart barnen. Vi är en familj. Med gnabb.. och med massvis av kärlek.

Jag är ny på området. Dom är det. Men jag tror vi gör det förbaskat bra.

Älskade hund. Vad gjorde jag innan dig?














-ps: mamma mitt i!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar