Mobbare?

I går rymde jag och pojkarna till mormor en stund för lite miljöbyte! Det blev kaffe för oss vuxna och halsbandspyssel för dom små.
Julius var först den söta och rara lilla bullen som jag känner men helt plötsligt vände han totalt!

-Mormor, du är tjock!

Jag ville inte tro vad han sa och röt till på skarpen!
Men mormor som vet att barn kan vara lite för ärliga och redan fått höra detta innan sa till Julius lugnt;

-Ja, men det vet jag ju redan! Det behöver du ju inte säga!

Efter detta så började Julius med en helt ny skrämmande sida! Han flinade, pekade och viskade! Skrattade bara när vi sa åt honom och jag blev både arg och besviken!
Tillslut gick mamma ifrån och jag passade på att säga till Julius att nu blev mormor ledsen!

Efter ett tag så lugnade han ner sig och stämningen blev lättare men innan vi skulle åka så sa jag till honom att gå till mormor och säga förlåt!

Han försökte två-tre gånger men fick aldrig ur sig orden!
Då tog mormor upp honom i famnen och viskade;
- Jag tycker om dig ändå!

Vet ni vad som hände? Jo, skuldkänslorna kom fram och min lilla Julius började gråta! Han skämdes och ångrade sig!

På vägen hem sen så frågade jag vad mormor hade viskat och efter svaret frågade jag om han tyckte om mormor oxå?

-Ja! Klart han gör!

En tråkig historia med ett lyckligt slut! Men visst är det än rädsla? Att en barn ska bli mobbad eller bli mobbare!


-ps; Mamma mitt i!