En deprimerande känsla..

Jag heter Evelina. Jag är 27 år. Jag är kassörska, fru och mamma.

Mamma till två underbara pojkar. Dom gör mitt liv helt. Dom ger mig så mycket varje dag och jag älskar dom så fruktansvärt mycket.
Jag älskar min man oxå. Min Ch. Min kärlek sen 10 år tillbaka!

Han är världens bästa man.

Men så ibland blir jag lite ledsen. Jag saknar något. Saknar något så det gör ont.

Jag vill ha en dotter!
Inga hysch, hysch här inte. Jag är ärlig och jag skäms inte.

Jag är en dotters mamma utan en dotter.
Jag vill fläta hår, köpa prinsessklänningar. Jag vill lära ut det jag lärt mig om killar. Jag vill om 15 år ha en shoppingkompis. Jag vill gå med en rosa vagn. Jag vill köpa dockor och glitter.

Men. Detta är ett faktum. När bara en vill ha fler barn så blir det liksom lite svårt.

Och egentligen börjar jag just nu bara längta efter ett barn till.
Även en sort med en pillevick.
Jag vill inte tro att jag aldrig ska få vara gravid igen. Aldrig byta blöjor igen. Se dom första stegen. Det första skrattet.

Mina söner är nu 4 och 5 år. Dom klarar sig själva. Dom gör till och med sin egna macka om dom vill.
När gick dom från att vara bebis till barn?


Jag svamlar lite ikväll. Förlåt.

Men glöm inte vad jag skrev först. Mina söner är mitt allt! Och nej.. jag skulle inte byta bort dom mot 100 töser. Jag vill liksom bara ha fler..

(Tur jag har min brorsdotter! Hon är min prinsessa!!)

-ps: mamma mitt i!