Idag (eller inatt) slängde sig viruset över både mig och Mille oxå.
Värst är hostan.
Eller värst i mitt fall är att jag aldrig blir tillräckligt sjuk för att stanna hemma så jag slet mig själv till jobbet.
Dom sista två timmarna så frös jag dock som en isbit och jag grät så fort jag såg någon.
Varför? Till vilken nytta?
Väl hemma så sov jag två timmar och min älskade vän Ipren har istället gjort mig till ett svettigt berg och jag mår mycket bättre.
Jag ställer icke in nyår!
Men när det gäller ungarna så är jag chockad.
Dom är utslagna och sover hela tiden.
Har ALDRIG sett dom så här!
Ni vet hur det brukar vara! Barn med feber kan skutta och leka ändå. Men inte den här gången.
Nu ska jag duscha, göra mig fin och försöka börja med dukningen och matlagningen.
Vill oxå slänga in att jag nig ändå har världens bästa man! Han har faktiskt gjort det mesta och låtit mig få sova.
-ps: mamma mitt i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar