Under åren som han arbetade så var han borta mycket och väl hemma så var han oftast i sitt garage. Han var en sån pappa som skojjade och busade och fanns för oss. Jag var 19 år när pappa blev sjuk så för mig fanns alltid pappa där under hela min uppväxt och det är jag tacksam för.
Ibland tänker jag på hur livet skulle se ut om pappa var frisk.
Skulle han vara en underbar morfar som lärde pojkarna allt om bilar?
Skulle han vara en sjukskriven, deprimerad alkolist?
Jag saknar pappa. Det gör jag.
Jag är glad för att han fortfarande finns och man kan besöka honom ibland över kaffe.
Men jag saknar pappa som han var innan demensen tog över!
Demens är verkligen en anhörigsjukdom & jag förstår att sorgen måste vara total när människans utsida finns kvar men människan som en gång fanns där i är borta...vilken tur att du har dina fina minnen kvar...kram,Kate.
SvaraRadera