Nyss var jag arg på män.. alla män som är sååå sjuuka!
Men nu är jag inte arg längre. Nepp!
Jag älskar män. Jag finner faktist stor kärlek till många män runt om mig.
Min pappa -trots att han satt sig där han sitter!
Min svärfar -tack vare så mycket stöd och för att han är den Farfarn som han är!
Min morfar och farfar.
Mina bröder -konstigast av allt.. =P Nej! Jag älskar mina bröder.
Mina söner -störst kärlek till dom. Underbaraste på denna jord!
Och min Ch!
Tittar på Sofias Änglar. Pappan i familjen har fått en obotlig hjärntumör. Han vet inte hur länge han kommer att få leva. Han vet inte när att pussar sina döttrar god natt för sista gången!
Tårarna rinner... tankarna for runt. Hur gör man? Hur kan man hantera en sådann verklighet?
Jag kommer alltid tycka och alltid stå fast vid; Barnen behöver deras pappa! Oavsett. En pappa är lika mycket värt som en mamma. För många pappor slits ifrån sina barn. Utan att veta varför. Och detta är något som Sveriges rättssystem oftast tillåter. Det gör mig förbannad. För jag tänker på barnen.. i första hand!
Jag hoppas att jag får uppleva mina barn tills dom fyller 80 år! (För då är jag 102-3 och det är väl möjligt?)
Och jag hoppas att jag får uppleva hela deras uppväxt tillsammans med Ch. Mannen i mitt liv. Mannen i mina barns liv.
Hoffa älskar sin familj men väljer fel väg och blir tagen till fängelset. Under åren som går så träffar hans fru en ny man som tar över familjen. Men denna idiot börjar misshandla henne. Hoffa kommer tillbaka och rädda henne och barnen.
Men tänk om det är döden som sliter Ch bort från oss. Då skulle han aldrig kunna rädda oss?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar